♪Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske....♪

Så går ju den gamla slagdängan, och det är en bra devis att försöka följa i sin hundträning. Jag har väldigt lätt att fastna i något slags ekorrhjul och "neja" det mesta. Men som tur var, så har jag goda förebilder som lär mig bättre sätt. 

Nu är vi på Gotland och hälsar på min mamma en vecka och då har jag passat på att träna på att gå med hundarna en och en, här där vi måste gå kopplade promenader. Buffy är verkligen helt underbar på att träna mig! Det krävs inte många repititioner innan hon är med på noterna. Till exempel så är jag noga med att ALDRIG låta henne dra i kopplet och jag ser till att inte gå med henne i koppel om jag inte klarar av att vara konsekvent. Det har lett till att hon kanske drar ett par gånger i början av en promenad på ett nytt ställe, eller om hon får ett för svårt stimuli, ex. lekande barn eller något annat superskojigt. Det är jag för himla nöjd med! När hon drar så stannar jag bara och står kvar tills hon vänder om och kopplet slackar. Jag säger ingenting, inga "nej" eller "fy", utan bara väntar ut. Beröm är jag däremot en fena på att slösa med, för väldigt små saker. ☆

När jag sedan gick ut med Leeloo så hamnade jag inför ett hundmöte. Min första reflex var att strama upp kopplet, MEN! Innan jag genomförde den, hörde jag Michelles röst i bakhuvudet och insåg hur detta skulle göras på rätt sätt: vänd om och ta en annan väg, istället för att tvinga henne att möta en hund på ett för smalt ställe där hon skulle behöva utagera mot den mötande hunden. Sagt och gjort, vi vände lugnt om och den andra hunden var så långt bort att Leeloo inte tänkte mer på det, utan bara glatt följde med. Även med henne tränade jag på att inte låta henne dra, även om det är svårare att känna än när Buffy drar, så tycker jag att det är lika viktigt.

Harry råkade ut för samma rutin och ingen hund skällde eller drog! Alla gick med glada svansar och det värmde i hjärtat och det blir så himla trevliga promenader! Jag måste verkligen bli bättre på att gå ut med hundarna en och en, både för deras skull och för min egen.

Resan hit gick bra, btw. Adaptil och tuggben hjälpte till och alla hundar var lugna och glada när vi kom fram. MEn det blev många timmar i bilen, så dagens efter fick de släppa loss i en enorm, tom, fårhage! Snacka om lyckliga hundar! Men, inte ens den utan träning, för det blev passivitetsträning på en sten i solen, något som jag har varit dålig med att träna på och har hundar som gärna börjar att pipa så fort man stannar upp på promenaden.

Idag är planen att lägga några första, korta personspår, vi får se hur det går. Vi fick ju snö i natt...