Hoppsan!

Igår var jag på återbesök hos Måns Röken med Buffy, efter en skada på handloven på vänster fram (long story). När jag tog ut henne ur bilen belv jag snabbt varse att fröken inte kommer ihåg hur världen ser ut utan snö! =D Hemma i Kolmården ligger den fortfarande djup och ingen barmarke i sikte. Inne i stan, de få gånger vi har varit där, har det också varit snö på marken. Så hon tyckte att det var jätteläskigt med gruset som kommit fram och gick i lovar runt det - på snön! Dessa vintervalpar, de är bra speciella, men åt olika håll. Harry är född i augusti och jag kommer ihåg hur hopplöst det var att gå valpkurs ute med honom - han tvärvägrade att sätta ned sin lilla rumpa i snön! 
I alla fall, jag fick mig en tankeställare och bestämde mig genast för att göra något åt det. Dessutom är det sällan som Buffy komemr till stadsmiljö och dessutom utan de andra två, vilket behöver jobbas på - alltihop.

Nu har det lugnat ned sig lite på översättningsfronten, så idag tog jag tillfället i akt och tog med mig Buffy när jag lämnade Miranda på förskolan. Då kunde vi gå i lugn och ro runt skolan i solskenet. Jag var lugn och hade tid att låta henne stanna och titta och lukta på allt. OCH, jag hade tid och ro nog att stanna och vänta ut henne VARJE gång hon drog i kopplet. För det må vara trist, men ack så sant: konsekvens är A och O när det gäller inlärning. Och jag har helt tappat bort de här delarna med Buffy, det är för- och nackdelen med att bo mitt ute i skogen! Vi träffar inga hundar eller människor, och vi behöver inte jobba på att gå i koppel. Men det ska det bli ändring på. Har man en hund som av olika anledningar inte går så bra i koppen som man önskar, så är mitt råd att ta KORTA promenader där man tränar på detta, så att man själv orkar vara konsekvent, och att hunden orkar vara duktig. Buffy och jag var ute i tio minuter idag, och jag är en sådan som gärna smäller på med allt jag har på en gång, det ska vara ordentligt om det ska göras. Men här gäller det att lära sig att tänka om. Vi vill alltid ge hunden alla möjligheter att lyckas och att alltid avsluta innan hunden blir för trött eller vi har hamnat i konflikt.

Vi pratade mycket om det på SWDI-kursen i helgen, planeringen som Jens tjatade på oss om, och vikten av att hålla sig till den och att vara ärlig mot sig själv och resultaten. Flera gånger såg vi att man sa att man skulle träna i fem minuter, men det blev sju, åtta. Eller att man skulle göra en sista repetition - och sedan gjorde man fyra till... Går det bra så vill man så gärna göra en sak till, och går det dåligt så kan man ju absolut inte avsluta. Det är lustigt, det mänskliga psyket. Vi hade ett pappersprotokoll att fylla i och om man lyckades med övningen fem gånger i rad, skulle man gå vidare till nästa steg och om man misslyckades fem gånger i rad, skulle man backa till det föregående steget. Jag tror att vi alla var ganska duktiga på att bara göra om samma övning när vi fick misslyckade repetitioner, och därmed behövde vi aldrig göra någon reset. Men vad tjänar vi på det egentligen? Det är återkommande inom min egen träning i alla fall - om inte grunderna sitter, varför skulle det då gå bättre längre fram? Det kanske håller ett tag, men jag är övertygad om att det kommer och hugger en i röven en vacker dag. Då får ma skylla sig själv och all den tid som har gått sedan dess är i princip bortkastad. Istället för att trycka reset på en gång när problemen dyker upp och ta itu med det på en gång. 
Det samma gäller framteg, progression är nyckeln. Man måste våga gå vidare när hunden faktiskt har lärt sig, så att man inte kör på säkra kort och står kvar på samma ställe.

Ja, det är inte lätt, det här med seriös hundträning. Det är mycket att ta hänsyn till. Men dagens pass med Buffy gick i alla fall jättebra! Men det var väldigt tydligt att hon helst gick på snö och is när möjligheten fanns. Hon tittade väldigt mycket på de stora fåglarna, vi har mest småfåglar hemma i skogen. Hon luktade på många saker, någon grej var lite läskig och då ville hon inte ens ta godis. Sedan kom vi upp mot skolgården och hon stod och viftade glatt på svansen när hon hörde och såg barnen, något hon fick mycket beröm för. Sedan ska vi ta tag i hälsa-fint trännigen, men en sak i taget. =D

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln