Jag är hopplöst dålig på att prioritera, jag vill göra allt roligt och jag ger mig in i det mesta med själ och hjärta. Det är nog det största problemet med att jobba med något man älskar och i mitt fall gäller det dessutom två jobb. För i den verkliga världen är jag översättare, vilket innebär att jag tittar på teveserier och läser böcker dagarna i ända. Näe, riktigt så är det ju inte, men det är ett roligt jobb som jag gör hemifrån och kan styra över helt och hållet. Sedan har jag hundarna och det är ju bara läskigt roligt! Ibland önskar jag att jag vore lite tråkigare, lite mer enkelspårig och inte ville hitta på så mycket, men det verkar inte vara min lott i livet... 

Varför babblar jag om det här? Jo, för vi skulle egentligen åka på utställning i Danmark till helgen, fredag-söndag. Men jag har inte känt det där pirret som brukar infinna sig inför en sådan resa, dels på grund av vädret, och dels på grund av att det är så mycket inbokat i kalendern att orken börjar tryta. För utöver mina två underbara jobb och mina tre underbara hundar, så har jag begåvats med en fantastisk make och en underbar dotter! De är så grymma att jag faktiskt vill hinna hänga med dem ibland också! När jag då insåg att jag bara hade en helg ledig mars där vi kunde vara hemma och hänga, så blev resan än mer olockande...

Sedan har det hänt något, en process som har tagit oerhört lång tid och som inte är över än på något vis. Men från att ha planerat hela mitt liv runt utställningsåret och att ha varit villig att köra land och rike runt, så börjar det drivet att tyna bort. För mina hundar är i första hand arbetande hundar och det kommer de alltid att vara. Sedan tycker jag att de ska vara korrekta exteriört också, och jag kommer absolut inte att sluta ställa ut, men det måste finnas rim och reson i vad jag "offrar" istället. Jo, Leeloo kanske hade fått cert till helgen och blivit nordisk utställningschampion, och det är ju en dröm! Men vad innebär det för oss, egentligen? Kommer vi att påverkas av det på något sätt? Det här kommer att få bli ett mellanår i utställningsvärlden för vår del, jag ser fram emot att åka på inofficiella utställningar med Buffy och kanske prova på någon officiell. 

Jag tänker dessutom att jag behöver prioritera för Leeloos del, också. Hon kan inte behöva flänga hit och dit och förväntas prestera varenda helg utan rimlig tid för återhämtning, hon måste få en chans att landa mellan gångerna, för det är då jag tror att hon växer. Och kursen, OMG, kursen för SWDI är ju så högt på min priolista! Tänk att lilla vi ska träna med SWDI-gänget, det är för bra för att vara sant! DET vill jag lägga krut på, och vår preparatsöksutbildning för Eva, och mina två utbildningar under året.

Jag ska berätta en personlig grej, sluta läs nu om ni tycker att sådant är jobbigt. 
Jag vet precis varför jag är sådan här. Min pappa var min bästa vän. Han fick cancer första gången 2009, andra gången 2012, tredje gången 2014 och sista gången 2016. Jag var med honom varje steg på den resan, jag satt intill honom under cellgiftsbehandlingarna på Södersjukhuset, jag var med på alla provtagningar och skit som han fick gå igenom. Han bodde hemma hos oss när slutet närmade sig och jag såg en man som varit större än livet själv, stark och med ett hjärta av guld. Men som fått offra så många drömmar, som missat så många chanser och som på slutet inte ville något annat än att vara kvar hos oss - men sjukdomen blev för svår att övervinna. Jag satt bredvid honom när han gick bort och jag höll hans hand långt efter att han fått frid, men i samma stund flyttade en stress in i mitt hjärta. En stress över livets grymma korthet, över att inte hinna med allt som man vill göra. 
Det är paradoxalt att jag som lever med och för mina hundar, inte klarar av att leva i nuet. Jag kan inte koppla av och unna mig att vara lycklig, för då är jag säker på att det kommer att tas ifrån mig. Jag hinner inte stanna upp och bara vara - för tänk om allt är över imorgon och det sista jag gjorde var att ligga på soffan?! 
Bra dagar är jag med på att det här inte är ett hållbart sätt att tänka och leva på, men ibland rycks jag fortfarande med och vill göra allt på en gång. 

Idag var inte en sådan dag, idag drog jag i handbromsen. Och jag ska erkänna att det svider, men det får det göra. Mot balans.

Varannan måndag har vi massagetid hos Kaj på Dog & People och vi har gått hos honom sedan förra året. Det är Harry som har fått regelbunden massage med tanke på ålder och för att han ska hålla sig fräsch. 
Men så har Leeloo känts och sett lite spänd ut i bakbenen, så jag bad att få ta med henne till dagens träff. 

Jag tog in henne först och hon blev skogstokig och skällde ut stackars Kaj efter noter! Piiinsamt... =D Men så hämtade jag in pappa Harry och då blev det lite lugnare och Kaj kunde börja känna igenom henne. Jag berättade att jag tycker att hon har varit spänd och betett sig lite märkligt. Ibland när man stryker henne över ryggen och rumpan så går hon bara iväg, eller snurrar runt och slickar mot bakdelen. Jättemärkligt. Men ju mer Kaj masserade igenom henne, desto mer klarnade bilden. När han kom till höger bakknä var det inga tvivel om vad problemet var! Hon hade rejält ont där och det syntes nästan i ögonen på henne hur lättad hon blev över att någon ÄNTLIGEN förstod vad hennes problem var! Hon låg snällt och såg ut att njuta av att få hjälp med sitt bråkiga knä. 
Det här är förhoppningsvis snabbt överstökat, hon har ingen hälta eller ömhet nu och hon har varit mycket gladare resten av dagen. 

Först hade jag så dåligt samvete över att jag inte har gjort något åt det. Men jag har ju ändå märkt något, det är något som har skavt och jag bokade ju en tid hos Kaj, ändå. Så det var väl den omedvetna magkänslan som spökade och fick mig att ta tag i saken. Det är inte alltid så lätt att se saker med sina egna hundar som man ser varje dag och som inte gärna visar att de har ont, eftersom det för hunddjur kan vara farligt att visa smärta eller svaghet. Smärta kan också orsaka väldigt olika och konstiga beteenden, vilket kan vara värt att ha i åtanke om ens hund börjar bete sig konstigt, eller om man har något som man inte riktigt kan få rätsida på med sin hund.

Världens bästa Kaj! Kontakta honom om era hundar behöver massage, han är både kunnig och trevlig. =) 

Det är alldeles för lite latin i hundträningen, tycker jag! Skämt åsido... Tärningen är kastad, sa kejsar Julius Caesar när han gick över floden Rubicon 49 f.v.t. 
Det jag ska skriva om är långt ifrån lika drastiskt som inbördeskriget som Caesar startade i och med övergången. 

Jag har funderat mycket på det här ända sedan nose work-utbildningen, men ibland behöver tankar koka runt lite innan de hamnar i skrift. 
I alla fall, man har ju vanligtvis sex burkar i en urvalsbana just för att låta tärningen avgöra var doften ska hamna, eftersom vi människor tenderar att fastna i mönster och bli förutsägbara. 

Det här tänker jag nu att man kan applicera på nästan allt inom hundträningen och att man kan använda så många tärningar man behöver för att det ska fungera.

• lydnad: numrera de moment du vill träna och slå sedan tärningar för att avgöra vilka övningar och i vilken ordning de ska tränas. Jag har nämligen OERHÖRT lätt att fastna i att köra momenten som de ligger i programmen, vilket gör att mina hundar vet vilket moment de ska förvänta sig, vilket har lett till problem tidigare (men det är en helt annan historia...). Därför är detta min nya metod!
• viltspår: man kan ha en tärning för att avgöra antal meter (100-600) som man ska lägga och en tärning för antal vinklar och en för antal bloduppehåll. Eller något. Jag har en förkärlek för att lägga fullständiga spår, vilket är puckat och ineffektivt. Det är lättare att bryta ned spåret i mindre delar och träna dem för sig, för att sedan sätta ihop till ett helt spår någon gång ibland. 
• nose work: antal gömmor, eller svårigheter (höjder, djup, liggtid)
• agility: antal hinder?
• belöningar:
  • leksaker: numrera hundens sex bästa leksaker, de som hunden tycker allra mest om, och använd dem bara vid träning och låt tärningen bestämma vilka två som får följa med på dagens träning.
  • godis: numrera hundens olika favoritgodis och blanda dem till träningspasset.

Jag är så glad över att ha fått de här tankarna och jag tror att de kommer att utveckla vår träning enormt! Och för dig som inte vill släpa runt på två tärningar, så finns det appar till telefonen! ;) 

I tisdags var jag & Leeloo på Dog & People i Åby för att träna preparatsök för Eva. Vi började som vanligt med att snacka igenom vad som hänt sedan sist, både relevant och sådant som bara är roligt. 

Efter teorin var det dags för ett rumssök i konferensrummet, där det fanns fyra gömmor. Leeloo fick jobba lös och jag upplevde henne lite yvig, vilket mitt kontrollbehov inte gillar... Det första hon gjorde var att springa ett varv runt rummet och sedan fram till papperskorgen. Där tog hon helt random först upp en plastsked och sedan en kaffekopp i plast, och la dem på golvet. Mycket märkligt, tänkte jag, för sedan sprang hon vidare.
Därefter började hon ringa in runt fönstret och elementet på långsidan och jag tyckte att hon visade så pass mycket intresse vid elementet, så jag gick fram och kollade där, men ingenting. Hon fortsatte i samma område och visade lite mer intresse uppåt. I fönstret stod en liten väckarklocka, så jag tog ned den och lät henne lukta på den. Där fick jag en markering vid batteriluckan och där hade vi gömma 1.
Efter det gick hon tillbaka till papperskorgen och fortsatte att tömma den. Eftersom Leeloo inte har apportering som vanligt beteende, insåg jag att det var något hon ville visa mig. Så hon fortsatte plocka ut sak efter sak: kaffekoppar, servetter, tepåsar... Till slut sa Eva: Kan du tänka på något annat sätt? eftersom jag stod och i princip kliade mig i huvudet... =D Jag tittade på sopkorgen länge och väl, innan jag sa: Jag kan ta ur soppåsen. Och på botten av den hittade vi gömma 2. Söta hund!
Hon fortsatte runt bordet och gick in mot ett av bordsbenen, fortsatte och vände tillbaka. Hon gjorde en fin markering på bordsbenet, där vi hittade gömma 3.
Sedan började hon cirkulera vid skåpet och jag öppnade det och lät henne kolla igenom hela insidan, men ingen tydlig markering. Hon jobbade som en galning, men blev mer och mer frustrerad. För att inte tala om vad jag blev! Jag var med och försökte kolla hela tiden, rädd för att missa en snabb markering. Hon fick hoppa upp på skåpet och nu hade hon blivit så trött att Eva fick börja ge mig tips. Slutligen hittade hon den uppe innanför dörren till whiteboardtavlan. Det var gömma 4.
Sist fick hon gå upp på bordet och leta efter en bonusgömma. På bordet fanns en stor, platt kartong och ett pennställ. Hon kollade en del på lådan, men flamsade mest runt. När hon kom tillbaka till lådan var hon så trött att hon krafsade och bet på den. Där fanns gömma 5.

Jag blir så jävla trött. På mig själv. Jag kände mig riktigt USEL idag, jag hade ingen plan och jag hjälpte verkligen inte Leeloo på något sätt, snarare tvärtom. Det var ungefär det Eva la fram på ett fint sätt under utvärderingen. Och vi har pratat om det så många gånger tidigare och Leeloo har visat det så oerhört tydligt. Hon vill inte ha mig för nära när hon jobbar! Hon säger till om hon behöver hjälp med att komma upp någonstans, eller om jag ska ta ned något åt henne - men annars vill hon arbeta IFRED! Men samtidigt vill hon inget hellre än att vara till lags och när jag kommer klampande för att kolla om hon har hittat något, så känner hon sig kluven mellan att jobba och att göra mig glad. Det kan tvinga fram blindmarkeringar eller stress, vilket jag inte vill ha i vårt arbete. 
Det är det här nosarbete går ut på, för mig. Jag ska lära mig att läsa min hund och LITA på att hon kan sitt arbete. För det kan hon, hon är extremt skicklig och det vet jag. Jag kan inte ge ett bra svar på varför jag ska klanta till det och lägga mig i. Om jag inte litar på att hon vet sin uppgift - då har jag antingen inte fattat grejen, eller så har jag gått för fort fram med min hund. I vårt fall så är det bara matte som felar. Hundens nos är långt överlägsen vårt luktsinne och det är bara att gilla läget, nosarbete handlar om att sätta sig i baksätet och njuta av utsikten.
Men det gnager lite på självbilden, det måste jag erkänna. Jag skulle ju så gärna vilja göra det här tillsammans, vara lika delaktig. Men det är inte min uppgift, det är Leeloo som är experten i det här arbetet. Det är hennes rampljus, jag ska bara finnas i kulisserna och svara på hennes önskemål.
Food for thought: om man inte litar på sin hunds kunskap - varför tränar man då?

Det är inte utan att det tar på tankeverksamheten att sitta och lära sig superintressanta saker hela dagarna! Man vill ju liksom inte missa en enda stavelse Michelle uttalar, för hundars beteende måste ju helt klart vara det mest intressanta ämne som finns! Jag får nypa mig för att förstå att det här är mitt arbete, jag får göra det här på arbetstid - snacka om lyx! Men det medför såklart många risker att jobba med något så roligt, man tar lätt på sig för mycket och kanske blir dålig på att sätta gränser och ta betalt. 

Dag 3 började jag med varsitt sök i garaget vid hotellet, båda hunadarna klarade det ganska bra. Svår miljö för dem.
På utbildningen pratade vi om inlärningsstegen och vi började prata om aggression, vilket är ett väldigt intressant ämne. Som alla andra i utbildningen.... =) Det är så många aha-upplvelser relaterat till mina egna hundar som jag har haft och som jag har, så mycket som jag önskar att jag hade vetat och förstått tidigare. Jag kan bara hoppas att mina nya kunskaper kommer mina nuvarande och kommande hundar till gagn, och framtida klienter och deras huundar, så klart. 
Tittar man på hur vi och samhället kräver att en hund ska bete sig och klara av att leva, så är det rätt fantastiskt att vi inte ser mer problem, livet i vårt samhälle går emot så många av deras naturliga instinkter och vi tar bort så många av deras möjligheter att använda sitt språk. 
Aggression är ju ett så tydligt exempel, det är något som väldigt många tycker är helt oacceptabelt och framför allt samhället i stort - trots att det enda det grundar sig i är hundens behov och önskan om att skapa AVSTÅND. Hundar vill inte slåss och är inte medvetet elaka till naturen, de vill bara ha ett större avstånd. 
Jag har själv väldigt jobbigt med skälliga hundar, jag är känslig för höga, skarpa och ihållande ljud och jag har gastat på mina hundar och blivit arg. Tills jag en dag bara insåg att det är ju ett av deras sätt att kommunicera. Vilken rätt har jag att ta ifrån dem deras röst?! Tänk om någon skulle säga till mig att jag inte fick prata? Det vore ju hemskt! Och nej, hundar är inte människor, men de är kännande, kommunicerande varelser som måste ha rätt att tala om vad de känner och tycker. Ju mer man respekterar det, desto mindre måste de ta i och stegra sina signaler. Om jag lär mig att läsa och förstå mina hundar - då behöver de inte ta till morranden och bitande, för de kommer att känna att jag lyssnar på dem innan vi kommer så långt. Så tror jag, mina högst personliga tankar och åsikter. Men, forskning på senare tid visar dock att vi kan släppa det här med hundar och deras påstådda vilja att klättra i rang. Det här med att ta bort maten från dem, eller kunna röra i maten när de står och äter. Jag är först med att erkänna att jag själv har gjort det, men varför i helskotta då?! Det finns ju ingen som helst anledning att göra det! Jag skulle bli galen om någon kom och petade i min mat, eller tog bort den och ställde tillbaka den. Som Michelle sa, första gången kanske man bara skulle tycka att personen var konstig, men efeter några gånger skulle man bli lack. 

På kvällen åkte jag och hundarna hem till Daniela i Bredäng och vi gick en långpromenad med Leeloo, Harry & Oliver. Sedan åt vi och satt och snackade i flera timmar. Daniela lärde jag känna när jag utbildade mig till hundinstruktör för åtta år sedan, en vänskap som jag sätter allra största värde på. Det är så roligt med en vän som har samma hundnördiga intresse och kunskap! 

Dag fyra fortsatte vi med aggression och specifikt koppelaggression vid hundmöten - JÄTTEINTRESSANT! Det här är ju ett ämne som har gäckat mig och jag har trott att jag jobbat på en lösning, men tack och lov så berättade Michelle att jag har gjort helt fel! =) Skönt. Då vet jag att vi kan komma till rätta med det, bara jag blir bättre på min uppgift.
Sedan fick vi även sitta med på en intervju med en problemhund och lyssna och anteckna medan Michelle genomförde intervjun, det var väldigt nyttigt, svårt och sjukt intressant. Efter det hade vi lite mer genomgång innan det var dags att tacka för den här gången, uppfylld och helt slutkörd efter 3,5 dag i hundens värld. 

Min bestående känsla ifrån helgen är: always in my dog's corner. Det är en så vital del av livet med hund att faktiskt tro på dem, älska dem och ställa upp för dem. De har nog med press och stress i allt annat, så det behövs inte mer i vår relation. Vi ska klara det här - tillsammans. 
Roligt! Nu är det en månad till nästa träff, och innan dess ska jag klura ut ett ämne för examensarbete och läsa några böcker. 

Harry och Leeloo har varit med hela helgen och skött sig exemplariskt, de har legat i sin bur bredvid mig och inte gnällt en enda gång. Promenaderna har gått bra, även om det händer mycket mer än vad de är vana vid här ute i skogen. Jag tror att både de och jag uppskattar ännu mer att vi har flyttat ut på landet! =D

Äntligen! Efter många års drömmar har jag äntligen fått möjlighet att vidareutbilda mig till problemhundskonsult och jag är så glad och stolt över att få göra det via Hundsteg. 
Så jag är i Stockholm för att gå block 1 för Michelle, och jag har tagit med mig Leeloo och Harry för att ge Anders lite avlastning och för att underlätta valpens vila. 

Den här utbildningen är verkligen min drömutbildning, tänk att få nörda ner sig i hundar och hundars beteende på arbetstid! Första blocket jobbar vi med grunderna i en utredning och idag har vi intervjuat varandra - roligt och nyttigt! Men på samma gång är det självklart jobbigt och det leder till en hel del självrannsakan., vilket man får försöka vända till något positivt istället. Jag har absolut inte gjort alla rätt med mina hundar, men nu får jag verktygen att bli den hundägare jag vill vara - och för att hjälpa andra hundar och hundägare! Det är ju toppen! Vi var alla rörande överens om svårigheterna i att inte grotta ned sig i varenda liten grej, det är en sådan underbar energi i en grupp som älskar hundar så som vi gör. Kunskapen och erfarenheterna som flyger omkring i rummet gör det till en magisk upplevelse. Vilket privilegium att få umgås med dessa hundnördar!

Under min utbildning kommer jag att erbjuda utredningar till kraftigt reucerat pris, då vi ska arbeta med fem projekthundar med olika problembeteenden. Hör gärna av dig via mejl med information om dig och din hund om du är intresserad av att veta mer. 
Efter november i år kommer jag förhoppningsvis att kunna erbjuda fullständiga utredningar i Norrköping och Nyköpings-området. 

Nu är det snart dags att dejta kudden på hotellet, tur att rummet har två enkelsängar med tanke på hur hundarna breder ut sig... =D

Idag när jag skulle servera hundarna frukost så kom Buffy haltande genom köket. Vänster fram haltade hon kraftigt på och reagerade när jag kände på det. Sedan uppstod en kraftig svullnad och den har hållit i sig under dagen. Jag har ingen aning om vad som kan ha hänt, men hon får ta det lugnt i några dagar, ingen lek med de andra, alltså... Det går ju så där att vila en pigg och glad valp, för humöret är det då inget fel på. Se det positiva: det blir extra mycket bur/hagträning. Blir hon inte bättre söker vi självklart veterinär!

Igår fick vi veta att vi fått en startplats i Vårnosen, en stor NW-tävling i Haninge 8/4. Jättekul! 
Dagens träningspass blev därför i svår miljö: en gömma i parkeringshuset under Ingelsta, på en kundvagn, den fick ligga ca en timme. Leeloo jobbade på bra, hon släppte några gånger när någon körde in en ny vagn i raden hon jobbade på, men det är helt okej. I övrigt fortsatte hon att jobba och hittade tillslut gömman, trots mycket folk, bilar och ljud. Duktig tjej! 

Däremot så måste jag lägga i en högre växel på vår relation, vi har tappat massor sedan Buffy kom. Det har inte varit min avsikt och jag har själv inte märkt av det, men det har tydligen Leeloo gjort. Ovanpå det så har hon varit skendräktig, vilket verkar ha förvärrats av valpens ankomst, och lite lurig i humöret. Sedan har Buffy bitit henne så mycket i nacken och halsen med sina sylvassa valptänder att det blivit stora sår på henne. Om man försöker stryka henne över de områdena blir hon alldeles konstig och går sin väg. 
Första steget blir mer egentid med henne, både promenader, träning och bara umgås. Tyvärr är Buffy ganska bestämd med att hon alltid vill vara där jag är, annars gnäller hon tills hon får vara det. Men vi får sätta ned foten i den frågan, hon får anpassa sig och inse att hon inte alltid får vara med. Det är hårt att vara valp, men vissa saker är ohållbara. 

Det här med att ge alla sina hundar egentid är ack så viktigt. Jag har försökt vara duktig på det, fast ändå gjort fel, i och med att jag nästan alltid tagit med BÅDE Leeloo och Harry. Jag har tyckt att de då får en paus från valpen, men det är ändå inte samma sak. Skärpning, matte!
Därför ska Leeloo få en egen långpromenad med matte både lördag och söndag, sedan får vi ordna ett schema för hundarna. Jag ska försöka komma ut med Harry också, annars får jag skicka ut Anders. Det är ju trots allt hans hund... =)

Lördag morgon var det dags att åka till Gnesta för Leeloos och min första officiella nose work-tävling. Tack vare snöfallet blev vi sena och jag kom insnubblandes när de redan hade påbörjat banvandringen. Vi var uppdelade i två grupper och vi skulle starta först... Jag var nervös som fan och Leeloo är alltid väldigt skällig och spänd när hon kommer ur bilen på nya ställen, vilket gör mig ännu mer spänd. Jag försökte bara att få henne att komma ner i varv tills det var dags för fordonssök och utomhussök.

• Fordonssöket bestod av en släpkärra och en bil. Vi startade snett bakom släpet och Leeloo valde att gå på höger sida och rakt fram till handsken, i princip. Jag blev så förvånad över att det gick så fort, men jätteroligt, såklart. Då både släppte och ökade nervositeten - vi hade ju fortfarande chans på diplom! 
• Utomhussöket var en husvägg med luftvärmepump, utomhusgrupp, en liggande utomhuskruka, två skyfflar och en klotgrill - samt en jäkla keramikkanin! Leeloo spände sig över kaninen, så hon fick gå fram och söka av den först. Därefter tappade jag helt konceptet och hade ingen ordning på mitt sökområde. Leeloo gjorde en kort markering på krukan, men jag tog inte den. När vi sökte på grillen så tog tyvärr tiden slut. Leeloo fick sedan belöning vid doftkällan i krukan.

Surt! Men det är ju skönt när det är jag som felar och inte hunden, det känns som något att föredra. Därefter hade vi paus i ca en timme, sedan tog jag ut henne igen och sprang några vändor på parkeringen för att hålla värmen och komma igång. 

• Behållarsöket var kartonger inne i tennishallen. Leeloo gick ganska direkt och gjorde en kort markering på en låda, men jag tog inte den heller, Jag hade kvar den lådan i bakhuvudet och lät henne gå över några fler. Men hon gick tillbaka och gjorde en bättre markering. 
• Inomhussöket var en del av tennishallen med vägg, skor, en hylla med skor i och ett bord med två stolar. Jag lät Leeloo söka upp på väggen rakt fram direkt och följde sedan väggen, över skorna. Hyllan stannade hon på och jobbade för att ringa in doften och gav en mycket bättre markering. 

Underbara hund! Men så jävla surt att jag inte tog markeringen i utomhussöket - vi hade ju fått vårt diplom! Men vi fick SSE i behållarsök och inomhussöket och jag jobbade på riktigt bra med linan. Tills nästa tävling ska vi jobba på frysmarkeringar och matte ska skärpa till sig, lita på sig hund och göra upp en sökplan som ska hållas. Och så ska jag visst andas, också. Djupt. 

Hejsan! Välkomna till oss på Kolmårdstassar och kennel Greyhame's. Jag har tänkt försöka blogga lite om oss och vår träning och tävlingar som vi är på, dels för mitt eget höga nojöes skull, för att kunna gå tillbaka och se hur det har gått tidigare och för att någon kanske vill läsa om något vi har gjort. 

Nu har vi tre hundar: 

• Harry (NORD UCH Bombax Julius Caesar, 1:a pris öppen klass viltspår), 10, 5 år. Det var den andra hund jag köpte från CG och Monica Stafberg i Björklinge och vi har haft en besvärlig relation redan från start. När jag skulle hämta honom som valp så kröp han in under deras kökssoffa och ville inte komma fram. På den vägen har det väl fortsatt, jag har haft planer och det har Harry också – helt andra planer... :) När vi gick till Cindy Pettersson och fick honom trimmad var han 5 år och hade inte gjort någon dundersuccé på utställningar, men det blev det ändring på. Efter det tog det 5 utställningar på månader och sedan var han svensk utställningschampion. Ungefär ett halvår senare var han även norsk utställningschampion. Sedan dröjde det ungefär 5 år till innan han tog sitt danska cert och därmed blev nordisk utställningschampion. Harry är tävlad i lydnad, eller olydnad borde det nog kallas, med riktigt usla resultat. Jag har lagt för mycket press på honom från början av vår träning och det har tagit sig uttryck genom att han inte orkar eller vill samarbeta med mig på tävling, på träning kan han göra 10-mässiga moment. Harrys introduktion till nose work trodde jag skulle bli en succé, men icke... Han bommade tre doftprov, varav ett med Anders. Sedan kom han visst på att han skulle hoppa på tåget och klarade sitt doftprov i januari på min nw-instruktörsexamen! Han har sina egna idéer, den lille herrn. Harry har tre valpkullar, en hos Bombax, och två hos Rottkaisers, och han nedärver sitt trevliga temperament väldigt fint. 
• Leeloo (SE NO UCH Rottkaisers Lily Potter, 1:a pris öppen klass viltspår, CACIB), 3 år, är Harrys dotter från Rottkaisers andra kull. Vi hade egentligen inte tänkt ta någon valp vid den tiden, eftersom vi väntade Miranda bara några veckor senare, men ville väldigt gärna ha en valp efter Harry. Leeloo skulle egentligen bli Anders hund var tanken, men hon är min själsfrände – jag som aldrig skulle ha  någon himla tik! :) När hon var 2 år och 3 månader tog hon sitt norska och svenska championat och jobbar nu på sitt danska cert och nordiska championat. Hon har ett CACIB. Leeloo passar utmärkt till krävande nosarbete och tränas och tävlas inom både viltspår och nose work, men tyngdpunkten i hennes och mitt arbete ligger på specialsök. Under våren 2018 ska Leeloo utbildas till narkotikasökhund och vi tränar för Eva Münter på Dog & People. Förhoppningsvis ska Leeloo få valpar under det här året, planerad pappa är C.I.B. FI J(g)CH J Loppekassa Try It Again "Hugo". Leeloo var verkligen inte glad åt att vi i december förra året tog hem en ny liten tjej, som numera är gigantisk i vår mått mätt! 
• Buffy (Alot Spots Marcoville, LUA), 3,5 månad, är vår första dalmatiner i team Greyhame. Jag hade en för 10 år sedan, men det var en import från Spanien och ev. inte renrasig. Eftersom han togs bort p.g.a. svåra problem med urinsten, som är relativt vanligt hos dalmatiner, så ville vi ha en LUA den här gången. Det är en lång historia i sig, men den "varianten" får i alla fall inte så svåra problem. Så vi har väntat och letat i ca 2,5 år och fick tillslut tag på vårt älskade spöke hos Helena på Alot Spots. Buffy har inte hunnit hitta på så mycket än, såklart, men planen är att hon ska bli preparatsökhund och helst lära sig några fler trix... =) Buffy ska börja på tävlingsinriktad valpkurs för Ingela Karlsson i Söderköping nu på onsdag och det ska bli jätteroligt!