Sommarplaner!

Ja, det har väl inte undgått någon att det är ett annorlunda år i år. I början tyckte jag det var fruktansvärt tråkigt och jobbigt, men det är ju inte så konstruktivt. 
Våra sommarplaner har ändrats och igår föll alla bitar på plats och jag kan äntligen börja se fram emot sommaren igen. Vi får helt enkelt göra det bästa av situationen och dessa planer kan lätt ställas in om rekommendationerna ändras. 

Vi har bestämt oss för att ge oss ut och tälta med hundarna. Inget märkvärdigt med det... Men, vi kommer att ha med oss TRE extra hundar eftersom vi redan är inbokade som hundvakter! Och det, det blir ingen vanlig semester! 

2018 > 03

Så går ju den gamla slagdängan, och det är en bra devis att försöka följa i sin hundträning. Jag har väldigt lätt att fastna i något slags ekorrhjul och "neja" det mesta. Men som tur var, så har jag goda förebilder som lär mig bättre sätt. 

Nu är vi på Gotland och hälsar på min mamma en vecka och då har jag passat på att träna på att gå med hundarna en och en, här där vi måste gå kopplade promenader. Buffy är verkligen helt underbar på att träna mig! Det krävs inte många repititioner innan hon är med på noterna. Till exempel så är jag noga med att ALDRIG låta henne dra i kopplet och jag ser till att inte gå med henne i koppel om jag inte klarar av att vara konsekvent. Det har lett till att hon kanske drar ett par gånger i början av en promenad på ett nytt ställe, eller om hon får ett för svårt stimuli, ex. lekande barn eller något annat superskojigt. Det är jag för himla nöjd med! När hon drar så stannar jag bara och står kvar tills hon vänder om och kopplet slackar. Jag säger ingenting, inga "nej" eller "fy", utan bara väntar ut. Beröm är jag däremot en fena på att slösa med, för väldigt små saker. ☆

När jag sedan gick ut med Leeloo så hamnade jag inför ett hundmöte. Min första reflex var att strama upp kopplet, MEN! Innan jag genomförde den, hörde jag Michelles röst i bakhuvudet och insåg hur detta skulle göras på rätt sätt: vänd om och ta en annan väg, istället för att tvinga henne att möta en hund på ett för smalt ställe där hon skulle behöva utagera mot den mötande hunden. Sagt och gjort, vi vände lugnt om och den andra hunden var så långt bort att Leeloo inte tänkte mer på det, utan bara glatt följde med. Även med henne tränade jag på att inte låta henne dra, även om det är svårare att känna än när Buffy drar, så tycker jag att det är lika viktigt.

Harry råkade ut för samma rutin och ingen hund skällde eller drog! Alla gick med glada svansar och det värmde i hjärtat och det blir så himla trevliga promenader! Jag måste verkligen bli bättre på att gå ut med hundarna en och en, både för deras skull och för min egen.

Resan hit gick bra, btw. Adaptil och tuggben hjälpte till och alla hundar var lugna och glada när vi kom fram. MEn det blev många timmar i bilen, så dagens efter fick de släppa loss i en enorm, tom, fårhage! Snacka om lyckliga hundar! Men, inte ens den utan träning, för det blev passivitetsträning på en sten i solen, något som jag har varit dålig med att träna på och har hundar som gärna börjar att pipa så fort man stannar upp på promenaden.

Idag är planen att lägga några första, korta personspår, vi får se hur det går. Vi fick ju snö i natt...

Läs hela inlägget »

Sitter på altanen i den kyliga vårsolen och ser hundarna röja runt på vår enorma tomt. Den ska förhoppnnigsvis hägnas in så fort det blir mjukt i backen igen. Vi hann ca 20 meter av 450 innan tjälen kom... Det räckte inte så långt.

Sedan var det det där med att träna varierat och mångsidigt, något som jag tycker är väldigt bra. Däremot är jag tydligen inte så bra på att faktiskt göra det. Jag kan säkert komma på tusen ursäkter till varför, men det hjälper ju inte. Det är som det är och under vintern har vi mest tränat nose work och narkotikasök, och därmed markeringar. Leeloo har en flexibel frysmarkering, beroende på var gömman är så ligger, sitter eller står hon och frysmarkerar med huvudet. 
Tydligen har vi gjort det så himla mycket att det är det enda beteende hon bjuder på nu - vad vi än gör. Jag har börjat lägga in lite mer klickerträning och trickträning nu, dels för att det kommer ett sådant block på utbildningen, och dels för att jag läser Karen Pryor och får en massa idéer. Men vad jag än försöker träna in, så bjuder Leeloo på alla möjliga former av frysmarkeringar... Suck. Snacka om att den enkelspåriga matten har glömt av sig under vintern, därmed helt logiskt att hon tror att all aktivitet går ut på någon slags markering. Nu får jag skärpa till mig och mixa upp träningen lite mer! Det går ju att göra, även om man mest tränar inne. Förhoppningsvis kommer vi ut och tränar mer och mer. 

Jag har dessutom kommit fram till beslutet att inte träna mer nose work med Leeloo just nu. Jag älskar sporten, men jag ser att det stör henne lite i narkotikasöket att inte veta var hon får hoppa upp och inte (gäller ju framförallt i fordonssöket) - och jag tycker helt klart att det är svårt att släppa på kontrollen och låta henne söka igenom allt. Så vi kommer att fokusera på specialsöket, det är det vi vill arbeta med och nose work har varit en suverän aktivering för oss. Tack och lov har jag ju gammel-Harry att fortsätta köra nw med!

Sedan har vi frågan om generationsbyte, även om jag tycker att det är väl tidigt att tänka på vid 35... Men Miranda vill så gärna vara med och träna hundar, jämt! Jag vill inte gärna släcka den viljan, men det är fasen inte helt lätt att få ihop hundträning och obstinata 3-åringar... Hittills är dealen att hon får slänga godis när jag klickar. Det går sådär. Buffy fick bland annat två "oförtjänta" jackpots vid dagens träningspass, och Harry en. Andra belöningar kan ha hamnat på ganska konstiga och svåråtkomliga ställen. Men på det stora hela gick det bra och Miranda älskar verkligen att vara med. Med tanke på att antalet hundar troligen inte kommer att minska i familjen, så är det väl bäst att börja träna upp nästa generations hundtränare redan nu... =D

I morgon far jag upp till Stockholm för block 2 på problemhundskonsulten, den här gången är temat rädsla. Det är vad jag känner för vår första blocktenta på lördag morgon! Jag avskyr prov och tentor i alla dess former, så vi får väl se om det blir någon fortsättning på den kursen... Om jag klarar mig och överlever, så har jag säkert massor av spännande saker att berätta när jag kommer hem! =D

Läs hela inlägget »

Igår var jag på återbesök hos Måns Röken med Buffy, efter en skada på handloven på vänster fram (long story). När jag tog ut henne ur bilen belv jag snabbt varse att fröken inte kommer ihåg hur världen ser ut utan snö! =D Hemma i Kolmården ligger den fortfarande djup och ingen barmarke i sikte. Inne i stan, de få gånger vi har varit där, har det också varit snö på marken. Så hon tyckte att det var jätteläskigt med gruset som kommit fram och gick i lovar runt det - på snön! Dessa vintervalpar, de är bra speciella, men åt olika håll. Harry är född i augusti och jag kommer ihåg hur hopplöst det var att gå valpkurs ute med honom - han tvärvägrade att sätta ned sin lilla rumpa i snön! 
I alla fall, jag fick mig en tankeställare och bestämde mig genast för att göra något åt det. Dessutom är det sällan som Buffy komemr till stadsmiljö och dessutom utan de andra två, vilket behöver jobbas på - alltihop.

Nu har det lugnat ned sig lite på översättningsfronten, så idag tog jag tillfället i akt och tog med mig Buffy när jag lämnade Miranda på förskolan. Då kunde vi gå i lugn och ro runt skolan i solskenet. Jag var lugn och hade tid att låta henne stanna och titta och lukta på allt. OCH, jag hade tid och ro nog att stanna och vänta ut henne VARJE gång hon drog i kopplet. För det må vara trist, men ack så sant: konsekvens är A och O när det gäller inlärning. Och jag har helt tappat bort de här delarna med Buffy, det är för- och nackdelen med att bo mitt ute i skogen! Vi träffar inga hundar eller människor, och vi behöver inte jobba på att gå i koppel. Men det ska det bli ändring på. Har man en hund som av olika anledningar inte går så bra i koppen som man önskar, så är mitt råd att ta KORTA promenader där man tränar på detta, så att man själv orkar vara konsekvent, och att hunden orkar vara duktig. Buffy och jag var ute i tio minuter idag, och jag är en sådan som gärna smäller på med allt jag har på en gång, det ska vara ordentligt om det ska göras. Men här gäller det att lära sig att tänka om. Vi vill alltid ge hunden alla möjligheter att lyckas och att alltid avsluta innan hunden blir för trött eller vi har hamnat i konflikt.

Vi pratade mycket om det på SWDI-kursen i helgen, planeringen som Jens tjatade på oss om, och vikten av att hålla sig till den och att vara ärlig mot sig själv och resultaten. Flera gånger såg vi att man sa att man skulle träna i fem minuter, men det blev sju, åtta. Eller att man skulle göra en sista repetition - och sedan gjorde man fyra till... Går det bra så vill man så gärna göra en sak till, och går det dåligt så kan man ju absolut inte avsluta. Det är lustigt, det mänskliga psyket. Vi hade ett pappersprotokoll att fylla i och om man lyckades med övningen fem gånger i rad, skulle man gå vidare till nästa steg och om man misslyckades fem gånger i rad, skulle man backa till det föregående steget. Jag tror att vi alla var ganska duktiga på att bara göra om samma övning när vi fick misslyckade repetitioner, och därmed behövde vi aldrig göra någon reset. Men vad tjänar vi på det egentligen? Det är återkommande inom min egen träning i alla fall - om inte grunderna sitter, varför skulle det då gå bättre längre fram? Det kanske håller ett tag, men jag är övertygad om att det kommer och hugger en i röven en vacker dag. Då får ma skylla sig själv och all den tid som har gått sedan dess är i princip bortkastad. Istället för att trycka reset på en gång när problemen dyker upp och ta itu med det på en gång. 
Det samma gäller framteg, progression är nyckeln. Man måste våga gå vidare när hunden faktiskt har lärt sig, så att man inte kör på säkra kort och står kvar på samma ställe.

Ja, det är inte lätt, det här med seriös hundträning. Det är mycket att ta hänsyn till. Men dagens pass med Buffy gick i alla fall jättebra! Men det var väldigt tydligt att hon helst gick på snö och is när möjligheten fanns. Hon tittade väldigt mycket på de stora fåglarna, vi har mest småfåglar hemma i skogen. Hon luktade på många saker, någon grej var lite läskig och då ville hon inte ens ta godis. Sedan kom vi upp mot skolgården och hon stod och viftade glatt på svansen när hon hörde och såg barnen, något hon fick mycket beröm för. Sedan ska vi ta tag i hälsa-fint trännigen, men en sak i taget. =D

Läs hela inlägget »

I helgen var Leeloo och jag på helgkurs för Jens och Tobbe på SWDI, kursen hölls på Lerkulans hundcenter i Skinnskatteberg. Det var en ganska ovanlig möjlighet att få träna för dessa två herrar, då de oftast har fullt upp med att utbilda hundekipage inom polis och militär över hela världen. Men nu hade de tid över för oss vanliga, dödliga och det är vi tacksamma över! =) 
Jag och Leeloo kom ganska sent och Jens hade redan börjat sin föreläsning på fredagskvällen. Sedan delades vi in i grupper och fick olika områden tilldelade för att påbörja träningen enligt deras stegringsplan för markeringsträning, som oftast utförs på Kong. 
Vi har inte tränat på Kong tidigare och Leeloo blev väldigt spänd när jag tog in henne i hallen, trots att hon har varit där många gånger tidigare. Hon skällde på hundar och människor så att det inte gick att få kontakt med henne, hon var totalt blockerad - och det blev tyvärr jag också. Jag blir oerhört stressad när hon hamnar i det läget, och ovanpå det såg jag en ganska dyr kurs gå om intet. Jens rekommenderade mig att gå undan med henne en stund och låta henne "skälla av" sig och komma till sans igen. Jag satte mig med henne i köket, sedan tog jag in henne i en bur i hallen och vi kunde börja träna med godis. Kongen visade hon INGET intresse för, vilket är jobbigt när det är det hela systemet går ut på, typ. När alla de andra hade 
åkt hem, stannade vi kvar för att träna lite i lugn och ro. Leeloo hade fortfarande svårt att koppla av, men tillslut fick jag igång henne så att hon kunde leka. Tyvärr slog det över, så att hon bet mig i fingret så illa att det började blöda. Hon skulle hugga kampleksaken, men tog fel. Det var inte avsiktligt och hon menade inget illa, men jag blev ändå väldigt ledsen efter en halvdag som gått bort i träning.
När jag åkte till hotellet den kvällen, då rann tårarna. Jag kunde inte sluta gråta, jag kände mig som världens sämsta hundtränare. Det är nästan bara mig det hänger på, jag vill så mycket och så gärna. I det här gånget var vi i totalt underläge, det var mest schäfrar och mallar med på kursen. Sedan blir jag lika låst som Leeloo när hon går in i det läget, vilket inte löser någonting. 
På lördagen kom jag dit innan alla andra och satte henne i buren inne i hallen, i förhoppning om att hon skulle känna sig mer "beredd" när vi väl skulle börja träna. Det gjorde hon inte... Mycket av problemet var att hon inte var ett dugg intresserad av Kongen, vilket Jens redan hade koll på. Jag fick därför kolla på en video när han tränade in samma grunder med ett mynt. Jag skrev av den stegringsplanen och återvände till min grupp. 
Då gick det mycket bättre, hon klarade av att jobba med myntet och godisbelöning. Hon kände sig helt enkelt inte bekväm nog att släppa loss och leka. Att hon ändå tog godis var ju ett tecken på att inlärnings kunde ske och gav mig lite hopp.
Ena tjejen i min grupp jobbade under dagen med att leka igång Leeloo med Kongen. På kvällen skulle vi visa en del av stegringsplanen för de andra grupperna och då skulle vi jobba oss fram till helt dold Kong. Vi fick en tegelvägg och jag testade först med myntet, men det var inte heller något som Leeloo var jättetänd på - vilket kanske inte är så konstigt. Därför valde jag att prova med Kongen, och när hon väl fick in ett sökmoment i arbetet så gick det mycket bättre. Det gick faktiskt så pass bra att min grupp ville att jag & Leeloo skulle vara visningsekipage, för att bryta av mot alla stora brukshundar. Det kändes både nervöst och roligt! Leeloo klarade det med bravur! Flera stycken kom fram efteråt och sa att de tyckte att hon var så häftig, och att det var tur att hon inte väger mer med tanke på hur mycket hon går igång i kamplek i belöningen. Hon ÄLSKAR att kampa och det är inget dåligt grepp hon har, jag kan lyfta henne och snurra runt (lågt över marken) och hon håller i och morrar som en galning! Duktiga, fina Leeloo! 
På söndagen samlades vi på Grimsö för att köra övningar på förmiddagen. Vårt andra område luktade nog mycket konstigt, för två av hundarna blev som streck längs golvet när de kom in - ändå lyckades de ställa om och jobba på! Jag slutar aldrig att förundras över deras otroliga anpassningsförmåga och arbetsmoral. Leeloo överraskade genom att inte balla ur när jag tog ut henne ur bilen, utan hon jobbade på bra hela passet. 
Efter lunch var det dags för träning i hallen igen, dock blev vi tilldelade en plats på andra sidan av hallen, där Leeloo inte hade varit under helgen och hon zoomade ut igen. Då blev jag, dum som jag är, lite trött på henne och petade till henne i sidan, och då bet hon mig igen. Det vr helt och hållet mitt fel, jag vet inte ens varför jag gjorde som jag gjorde - helt ärligt. Det var bara jävligt puckat! Och ju mer jag har tänkt på det, desto mer puckat är det. Leeloo har sedan några veckor tillbaka någon liten inflammation i höger bakknä som Kaj tar hand om. Så - asdumt! Jag blev helt knäckt på mig själv och hela situationen och fick ta en egen timeout, Leeloo var kvar med de andra. Sedan satte jag mig själv i utvisningsbåset ett tag, intill Leeloos bur, och tittade på när de andra tränade. 
Efter ett tag tog jag fram Kongen och lekte med den utanför buren, tills hon låg och pep av intresse. Då tog jag ut henne och sedan kunde vi vara med och köra alla övningar med Kong istället och hon både kampade och markerade kanonbra, både ute och inne. Det var skönt att avsluta positivt!

Det här blev en väldigt jobbig helg för mig, där jag svek Leeloos förtroende och misslyckades totalt med att vara den hundägare och tränare jag vill vara. Jag bröt ihop och kom igen, för att bryta ihop igen... Jag kommer att dra lärdom över det här, jag har bett Leeloo om ursäkt och nu lägger vi det på erfarenhetskontot och går vidare.

Läs hela inlägget »

Som sagt, ett roligt jobb som kan utföras när som helst och var som helst, har verkligen både för- och nackdelar. 

Därför var det idag livsnödvändigt att komma ut i skogen och bara andas. Dessutom kommer jag nu att verkligen lägga krut på det här med egentid med hundarna - något som jag är VÄLDIGT dålig på! JAg tar ofta med mig så många som möjligt om jag ska ut i två timmar, det är liksom mest praktiskt på det sättet. Så har jag hållit på, trots att jag varit väl medveten om vikten att ha egentid med alla sina hundar för att stärka de individuella relationerna. Men nu kommer de att få gå själva varannan dag i veckorna och tillsammans på helgerna. Valpen går fortfarande inga promenader alls, så hon får mest leka hemma på tomten. 
Leeloo och jag gav oss ut och när vi kom till Nunnebanan stannade jag upp, blundade och djupandades en stund. När jag öppnade ögonen såg jag Leeloo stå och blänga på mig, jag kunde riktigt se hur hon skakade på huvudet åt mitt påhitt! =D Lätt för henne, hon lever ju alltid i nuet. Och det vill jag verkligen ta till mig från deras värld, de är ju fantastiska på det. 
Leeloo njöt av att följa alla spår i snön, även om jag inte hade lust att klampa ut i djupaste snön i skogen. Vi försökte få till en del parcour-träning, men det är också svårt när snön ligger tjock och tung över alla stockar och stenar. Men eftersom de nyligen har avverkat i vårt område, så finns det några åtkomliga högar, som ligger stadigt.
Imorgon blir det Harry som får komma ut och göra mig sällskap. Jag ska försöka få till lite mer träning, men det är svårt att åka iväg och träna när jobben duggar tätt, så vi tränar här hemma. Leeloo och Harry tränar lydnadsmoment och att kliva upp på pallar - jag är nyfrälst inom klickerträning efter ett långt uppehåll. Valpen tränar sitt och ligg, samt att kliva upp på pallen. De blir helt vilda när klickern och godisburken kommer fram och jag har tänkt att jag ska filma någon gång, för det är roligt att se hundar träna med sådan glädje! Senast var Buffy så glad att jag hade behövt ha hjälm på mig, hon flänger med tassar och huvud, så hon skallade mig rejält! :O Men vad gör det, bara hunden är glad.

Läs hela inlägget »